En mamma i sitt kaos

Jag tänkte ge er en liten uppdatering om hur allt går kring min ätstörning, och processen mot ett friskare liv. 

Det är 7 veckor sen jag tog steget och gav fan på att klara det här. Jag trodde i ärlighetens namn att det skulle sluta på samma sätt som det alltid gjort under alla dessa år. Jag trodde det skulle va tufft att behålla maten, och att det skulle bli en pina att ta sig till gymmet. 

Men med handen på hjärtat kan jag berätta att jag inte gjort mig av med maten en enda gång på dessa 7 veckor,  och träningen har bara varit rolig. För första gången på 6 år så har jag kunnat njuta av maten, och sett fram emot att få äta. Mitt hår har blivit mycket tjockare och mina naglar är inte lika sköra längre. Jag fryser inte lika mycket, och jag är mycket piggare. Jag har aldrig klarat att hålla upp såhär länge utan kräkningar, som mest har jag lyckats i nån vecka sen är de tillbaka igen. För första gången så strävar jag efter att gå upp i vikt. Jag har alltid älskat trådsmala tjejer, och har aldrig velat haft varken rumpa eller bröst. Helt idiotiskt tänkt nu i efterhand. Jag ser inget fint i det alls. Däremot så har jag inte lyckats gå upp något i vikt mer än 2 kg. Men jag äter, och mår bra. Kroppen reagerar på träningen precis som jag önskade, och snart kommer även viktökningen tror jag.  För jag tränar inte för att bli smal, utan för att bli större! 

Jag är så glad och stolt över mig själv, att jag kommit såhär långt. Allt kan hända, och det är fortfarande en känslig del av mig. Men jag är stark, och jag måste va stark för min familj. 

Tack till alla som tror på mig, som följer min blogg, och som skickar så peppande kommentarer. Bloggen är en stor del av hela den här processen, och det är här jag alltid kunnat uttrycka mig när jag inte riktigt klarat att ta saker öppet mot folk jag träffar. Det har även varit till en stor hjälp när ni kommenterat och berättat om era erfarenheter. 

Nu tar jag helg 😀