En mamma i sitt kaos

Första steget

Kategori:

Idag så har jag alltså tagit det absolut första steget mot ett bättre liv! Jag var på akuten, alla prover såg dock bra ut.. Vilket är så konstigt när man känner så så ynklig svag och matt, men kanske ligger jag på gränsen till att tippa över? Vad vet jag.. Jag tänker inte ta reda på det heller, utan fokusera på allt de där bra som händer kring mig!

Men väl på akuten och efter proverna så ringde även min kontakt från ätstörningsenheten, jag förklarade läget och hon skulle sätta sig med ätstörnings teamet redan idag samt imorrn och gå igenom mina år som varit samt behandlingar som testats.
Så nästa vecka får jag en tid dit, så får vi helt enkelt se vart vi tar vägen med mig sen. Antagligen blir det väl inläggning eftersom jag har en tendens att både lura mig själv och andra runt omkring angående maten!

- och är det inte lustigt hur många knep det finns egentligen? Att jag till och med nästan själv tror på det?
Ne nu ska alla korten på bordet, och det ska göras utan lögner den här gången!

Och givetvis kan jag aldrig säga att jag aldrig kommer ramla ett steg tillbaka, för det är väl klart jag kommer, ingen är ju fel fri, och dåliga dagar kommer alltid finnas.
Men så länge de finns mer bra dagar än dåliga under en vecka så är jag nöjd, det bättre än vad det är nu, och det är mer än bad jag kan begära!

Men tusen tack för alla stöttning, alla fina kommentarer, sms, samtal osv! Ni är underbara och ni får mig att tro på mig själv!

Sen finns de dom där ute som står mig lite närmre, som hamnat i kläm, som jag skadat omedvetet, genom att va som jag är, och det ska det bli ändring på.. Så småningom, när jag kommer på benen som förut!


Och sen du, du får mig att tycka om mig själv på ett helt annat sätt! Tack! <3

Nu vinner jag

Kategori:

Godmorgon, jag känner för tillfället att jag skulle kunna sova i tusen år! Har haft en jobbig natt, ångest, värk, mer ångest, huvudvärk, kramp i benen och ännu mer ångest! Jag har vridit och vänt på situationen, försökt komma på genvägar, till att slippa detta, för att kunna ha de som vanligt..

Men jag inser ganska fort att det inte finns några genvägar, jag måste helt enkelt ta samma väg som alla andra som varit i samma situation!

Idag kommer förändringen, om 45 min åker jag upp till akuten, för att eventuellt få en remiss till psykenheten för att påbörja min behandling! Men allt handlar om hur sjuk jag är, får jag ingen remiss.. Ne då vet i fan, jag ska vinna detta i vilket fall, det blir bara 10000 ggr svårare att göra det på egen hand hemma!


Önska mig lycka till! Kram på er alla som funnits och stöttat mig alla dessa år!

Nere på botten

Kategori:

Hej ni enstaka läsare som håller dig kvar trotts att jag aldrig uppdaterar längre! (Kan komma bilder som kan kännas stötande att se)


Mycket utav min frånvaro beror på mitt tillstånd för tillfället, jag har gått ner mig så mycket att jag Inte har mycket ork kvar till de här små sakerna, jag isolerar mig från de som är min närmast, och jag har blivit skrämmande glömsk, och trög?! Men det är ju precis som alla säger att de blir, det är precis så de står i alla artiklar angående anorexia och ätstörningar! Men jag har aldrig kommit till de där stadiet, jag har haft låg vikt men ändå varit på banan!

Det var en sak jag fick höra för ungefär ett år sen när jag va inskriven på vuxenpsyk, oh de va att så länge jag känner hunger och tycker om mat samt har god aptit så är det ett plus!

På senare tid känner jag ingen hunger, jag mår illa av lukten av mat och jag äter bara om jag måste, dvs om någon ställer fram en tallrik framför mig och jag vet att valet inte finns!
Är det nu jag ska bli rädd för situationen?
Nej jag tyckte inte det till en början..
Men när jag nästan för sjunka så lågt att jag tänker be min vän som sovit över att duscha mig, pga att jag känner mig så svag, ja då känner man kanske att de borde få ett slut?
Jag känner mig så frisk i själen på nåt sätt, och vill så mycket men kroppen kan inte, jag känner mig som 20, fångad i en 95-årings kropp. Det är hemskt.

Många säger till mig att det bara är att äta, men tror ni jag skulle plåga mig såhär mycket Och vilja ha alla dess symptomer som kommer samt värk och jag nu kunde? Jag önskar så att jag kunde ta den där mackan och känna mig nöjd, men så fort jag äter den där mackan ser jag plötsligt en tjej i spegeln som är 90 kg tung.

När jag inte äter, ja då ser jag hur äcklig och smal jag är.. Jag begär inte att ni ska förstå, för det gör jag inte själv!
Men jag hoppas ni tycker jag är så sjuk och vrickad så att ni aldrig börjar behandla de kropp såhär, för det kommer gå för långt.
Jag tänkte alltid "det är bara att sluta banta" så fel man kan ha!

Nu hoppas jag på att få lägga in, börja mitt nya friska liv! Trotts att jag är livrädd!

(Kan förekomma bilder som folk kan ta illa upp av att se)