En mamma i sitt kaos

Sometimes

Kategori:

Ibland är det bara så svårt..
Ge mig styrka :(

Nu börjar vi

Kategori:

Hej, på onsdag har jag en ny tid till psykologen och på torsdag börjar jag med min ätträning! Är så fruktansvärt nervös och det är så svårt att inte kunna dela alla dom där tankarna med någon.
Och jag har fortfarande inte börjat med min matdagbok, inte en enda ruta är ifylld, och näringsdryckerna är inte uthämtade.. Det är så enkelt att inte göra saker även fast jag vet att det är ett måste. Men jag antar att jag snart är redo för det också, skriva ned och se vad jag ätit, se vikten pendla uppåt, känna hur byxorna spänner åt mer och mer i midjan, för det är det som krävs nu!

Baksidan

Kategori:

Idag har jag en riktig dålig "ätstörnings dag"
Ja, för det finns faktiskt bra och dåliga, även om jag kräks upp maten varje måltid eller varje dag, så är även dom dagarna en bra ätstörningsdag!
Men idag har jag varit hos min psykolog, och det var tungt, jag vägdes.. Och så pratade vi om fet förflutna, om vad som kan vara orsaken till det här, för varför började jag egentligen? Varför fastnade jag för det här?
Och jag har aldrig tänkt på det så, blev bara så rädd att jag kommer på så mycket från när jag va 14-15, som jag borde komma ihåg så mycket tydligare men som är utsuddat, bortträngt. Och det är nog pga allt detta idag som jag fått en rejäl panikångest attack ikväll, den värsta hittills, och det kändes verkligen som att ha en annan person inuti sig själv som försöker öppna upp huden på mig för att ta sig ut. Det är en helt sjukt läskig känsla, och fruktansvärt overklig.
Att inte kunna göra nånting utan bara ligga där, skaka, ha hjärtklappning och bara vänta på att man ska dö (även fast man vet att man absolut inte kommer dö)
Så imorgon ska ja ringa min behandlare och be henne skriva ut ett recept mot detta då mina tabletter är slut :/

Nästa torsdag drar ätträningen igång också, hoppas det kommer gå så smidigt som möjligt och inte orsaka samma panik som förra året när jag försökte!



Jag fick en kommentar jag ville svara på här,
En person som bl.a. Undrade om jag inte va rädd att barnen tas ifrån mig och påverkas av mitt beteende! Och de va en bra fråga och jag ska försöka ge dig ett ordentligt svar:

Självklart är jag rädd, rädd att skada dom med detta beteende, alltså att dom ska påverkas av det jag gör, dock tror jag att jag lyckats hålla dom väldigt mycket utanför allt det här. Och min största rädsla är att förlora dom, det är bl.a. Därför jag sökt hjälp igen nu, för att jag vill vara deras friska, glada, sunda och spralliga mamma. Hade jag inte haft barnen hade jag nog inte sökt den här hjälpen idag, men jag måste för deras skulle och för min! Och jag tänker kämpa mig igenom detta allt vad jag kan! Och tänker aldrig låta det gå så pass att någon tar mina ögonstenar!