En mamma i sitt kaos

Jag har en stor klump i magen, jag kan inte 100% sätta fingret på vad det är.. 

Som jag skrev häromdagen så har jag problem med maten igen. Men det känns som att de inte finns någon att prata med om det. Jag har några riktigt nära vänner som ja pratar med då och då.. Men jag vill bara gråta ur alla tårar mot någons axel en gång för alla. Bara blotta hela min själ och skrika ut vad det år som gör så jävla ont. Men hur?! 

Det känns som att jag svikit alla runt omkring mig. Alla har hoppats och önskar i flera år att ja ska bli frisk.. Och jag har lyckats lura alla också, för det är det jag är bra på - att dölja, ljuga och sätta upp en fasad kring mitt mående.

Det värsta jag vet är att se allas besvikna miner så fort jag inte behållt maten, eller när jag gått ner lite i vikt, det sätter sån jävla press på mig, och inombords så är allt ett stort svart hål, och jag vet inte hur jag ska hantera detta längre. Jag kan inte göra alla nöjda. Jag får försöka inse att ni kommer bli besvikna, vissa kanske lämnar min sida för att de inte orkar ännu en omgång. Och det är okej, jag begär inte att mina nära och kära ska va kvar och förstå.. Men till dom som väljer att finnas kvar vill jag bara säga ett stort tack. Detta är inte lätt för nån av oss. Det är säkert mer jobbigt att stå bredvid utan nån som helst kontroll. Men jag gör inte detta för att va elak, jag gör det inte för att få uppmärksamhet, jag gör det inte för att det är roligt, och jag gör det inte för att jag har för mycket fritid.

NEJ, jag gör det för att hjärnan säger åt mig, jag gör det för att jag tappat all kontroll, jag gör det för att bli av med all ångest, jag gör det för att dom där jävla demonerna fått ett järngrepp om mig igen. 

Så förlåt på förhand, ifall jag kommer såra dig, svika dig, eller ifall jag bara tar dig för givet!