Idag hade vi första behandlingsdagen, eller jag hade eftersom jag missade de första två gångerna! Det gick bra till en början - men så fort jag kom därifrån och började tänka&känna så bröt jag ihop.. Träffade Harald och grät som ett litet barn, kände mig så fruktansvärt liten och hjälplös! Att ha allting utom kontroll är en fruktansvärd känsla, och jag börjar fundera på om det är värt det?! Likaså när jag kom hem till mamma så spruta tårarna ännu mer, och allt pga att jag fick äta frukost&lunch utan att få upp det, och även en macka till mellis! Jag har behållt mat förut, men att nu göra det på någon annans begäran är fruktansvärt! Jag känner mig fet och äcklig och vill bara hem och ta en dusch, krypa ner i min säng och bara gråta mig till sömns.. Men vem försöker jag lura? Jag ska hem och hålla ett gott humör tills barnen somnar, sen ska jag lägga mig i sängen och gråta, men till sömns? Ne efter den här dagen lär jag aldrig somna, inte ensam, inte med alla tanka, alla hemskheter som far omkring i huvudet!